Jag trodde att möjligheten att träffa talltitorna hade minskat, men det visade sig vara precis tvärtom.
Rätt som det var dök det upp en tita vid fågelmatningen och den började att hämta mat ur våra händer. Den blev allt mindre rädd och kom stundtals var tredje minut för att hämta en ny nöt, bara en åt gången. Iväg in i skogen som ett spjut för att gömma undan maten och sedan snabbt tillbaka igen.
Vi kunde konstatera att det rörde sig om minst två olika individer och cirka 50 gånger fick vi känna den lilla lätta fågelkroppen i våra händer.
Nu mellanlandar fåglarna inte längre i trädet vid fågelmatningsplatsen utan flyger direkt från skogen till handen. Om inte maten serveras bums så protesteras det oftast med ett gnälligt varningsläte.
Läs gärna mer om talltitan här >> och klicka på mina filmklipp här nedan!
Foto: Jan Johansson (samtliga bilder här nedan)
6 kommentarer:
Helt otroligt. Nånting för Mitt i naturen, kanske .-))
Skön start på helgen, fortsätt att njuta!
Elisabet: vi har blivit helt förälskade i talltitorna, både jag och Jan. Det är hur spännande som helst att stå där och vänta.
Johan: Det skall ju bli regn...hela helgen... :-(
Jag förstår er förälskelse!
Så modiga de är.
När jag var barn och farmor och farfar bodde i hus fanns det både modiga talgoxar och blåmesar. Farfar satt på altanen och visslade farfarsvissling och så kom de och hämtade bl.a. små ostbitar ur handen. Alltid en mellanlandning på vindskyddet eller i äppelträdet. Jag tyckte att det var lite läskigt och det dröjde länge innan jag vågade prova. Men oj vilken mysig känsla det var när de kom och satte sig.
Nu lever ju inte farfar längre och farmor har sedan flera år flyttat till lägenhet. Men det där tänker jag på varje gång jag ser dina bilder av de hungriga talltitorna :)
Moster Ma: :)
mossfolk: Då vet du precis hur det känns! Nästan magiskt tycker jag.
Skicka en kommentar