En ung koltrasthane satt omtöcknad mitt i motsatta körfältet på stora landsvägen då vi susade förbi på vår väg mot Hornborgasjön. Kanske hade den fått en törn av en bil eller helt enkelt bara råkat ut för kraftigt vinddrag från ett större fordon.
Jan vände på första bästa ställe och jag for ut sedan ut som ett skott och lyfte in den apatiska fågeln i bilen.
Fågeln fick vila i mitt knä på en fårskinnsfäll och började redan under den 10 minuter korta transporten att öka i medvetandegrad och kikade sig nyfiket omkring.
När vi var framme vid p-platsen vid Ore backar så blev det ett raskt farväl och med några morska koltrasttypiska kraxanden for fågeln lite vingligt iväg och landade i en liten dunge.
Några dun blev kvar i bilen som minne.
10 kommentarer:
Åh, vad jag blir glad av att höra såna berättelser .... djurvän som jag är :-)Litet hopp för mänskligeten. Finns alldeles för många som är dumma med djur......
Vad härligt.
Det får mig att minnas nån av E:s bloggare som tipsat om att lägga det lilla livet i en mörk låda någon halvtimme.
Varmt och lugnt. Sedan förhoppningsvis iväg igen på stolta vingar.
Vi testade här på pensionatet förra våren och det funkade alldeles utmärkt.
PV
För sådana bedrifter tilldelas man guldstjärneglitter från ovan !
Fågelräddnings-bedrifter, alltså.
Och pv, det var Bert i Luleå som tipsade om det där med lådan .-)
Jag blir så glad när jag läser såpnt här, folk som tar sig tid och månar om de små i vårt samhälle som inte så många tänker på. Fina Mian!
Oj, nu läser jag igenom alla kommentarer och ser att jag skrivit nästan likadant som Anitha. Ah well, det betyder bara att vi är många som blir varma om hjärtat av din räddningsaktion.
Allihop: för oss fanns inget alternativ - det var bara att ,med våra egna liv som insats, stanna mitt på 90-vägen för att rädda den lille.
Tack PV, Elisabet (och Bert i norr) för tipset om mörk låda. Vi har hört detta innan, men det fanns ingen sådan tillgänglig i bilen. Trasten tyckte dock att det var mysigt på fårskinnet (som Alice i vanliga fall brukar ligga på).
Jag blir lika rörd som de andra - en eloge till dig och Jan!
Så roligt att han faktiskt kvicknade till och flög iväg, även om det gick lite vingligt i början.
Tipset med den mörka lådan ska jag lägga på minnet, tack för det!
Vilken fin bild på Jans händer ( för det är det väl? ) som håller den vackra koltrasten!
En sak som jag undrar över - hur kommer det sig att han har svart näbb?
Christina: jag som sa till Jan i går att det såg ut som han höll på att strypa trasten... men han höll oerhört varsamt i den.
Elisabet brukar kommentera inlägg där Jans händer figurerar och i går frågade han nyfiket om det inte var några kommentarer denna gång :) Nu blir han smågenerad igen...
Jag passar på att citera från Erik Rosenbergs bok "Fåglar i Sverige", 1961: "Att märka är dock att den ettårige hanen alltjämt har mörk näbb"
Mian: Jans händer såg väldigt varsamma ut tyckte jag, och jag kan bara hålla med Elisabet - han har väldigt vackra händer. Det tänker jag varje gång de är i bild.
Oops, hoppas han vågar ha med dem i fortsättningen efter den kommentaren ;)
Aha, så intressant att unghanen har mörk näbb, men kanske inte så överraskande när jag tänker efter.
Ni borde ha naturprogram i teve, du och Jan!
Vilka vardagshjältar ni är!
Skicka en kommentar