Istället dök den större hackspetten upp, satte sig på en stängselstolpe några meter bort och flög sedan direkt till min utsträckta hand. Den satt stilla längst ut på mina fingertoppar i drygt 10 sekunder innan den tog en jordnöt och flög iväg. Den fattade förmodligen inte att det var en människa som den satt på?
Magiskt och snudd på overkligt var det att ha denna annars så vaksamma fågel i handen. Det trodde jag a l d r i g skulle kunna ske med just denna art (och definitivt inte vid första försöket).
12 kommentarer:
Vilken härlig upplevelse. Själv har jag bara lyckats med svartmes, talgoxe och talltita, och hoppas få göra det med en lavskrika någon gång.
Häftigt! Jag blir glad när jag får den på fågelbordet strax utanför fönstret. Hur bär du dig åt..?
Bert: jag blev så snopen att jag inte trodde mina ögon... och inte kunde jag ropa på Jan, då hade jag skrämt spetten.
Den verkade ju inte vara synsvag eftersom den såg jordnötterna direkt, men jag misstänker att den trodde att jag var en del av själva fågelmatningsställningen :)
Att kalla den "tam" vore definitivt att ljuga.
Vinterns mål (att mata ur handen) för min del är: entita, talgoxe och nötväcka. Helst nötväcka!
Nu har jag letat fram "Samtal med en nötväcka" av Björn von Rosen och skall läsa om den i kväll.
Gunnar: detta var definitivt mer tur än skicklighet!
Jag satt liksom bara där med utsträckt hand :)
mian: du har nog nån slags pippi-antenn .-)
Snart kan du uppträda på Cirkus!
Jag lovar, jag kommer.
Elisabet: mamma Lisette kallar mig den helige Franciskus...
Wow, vad häftigt!!!
mossfolk: Riktigt häftigt var det. Pulshöjande! Hackspetten är ju mycket tyngre än en liten talltita och har rejäla vassa klor.
Jag tror att det jag fick uppleva är ganska ovanligt, men jag kommer med stor sannolikhet att testa igen :)
Ligger torpet långt ut i skogen? Det är helt otroligt vilken bra hand ni har med pippisarna :-)
SqZ: Vid Jans torp finns både betesvall och lövskog i närheten.
Nötväcka är min nästa önske-art att ha i handen :)
Helt fantastiskt!!! Vilken känsla det måste ha varit!
Talgoxar och blåmesar har jag fått till handen men inget större.
Ute på ön har jag förstås haft ett "tamt" fiskmåspar....Gnissel och Gnäll hette de. :-)
Londongirl: Overkligt var det! Jag funderar faktiskt fortfarande på om jag hallucinerat ;)
Detta är den tredje arten som jag matat ur handen. Talltita och blåmes var förra vinterns tama matgäster.
Skicka en kommentar