lördag 8 oktober 2011

Säsongsstart

Idag startade vi så smått att mata fåglarna i skogen.
Vi visslade efter "våra" talltitor när vi promenerade på den lilla skogsvägen, det rör sig om några hundra meter till matningsplatsen. Efter endast några minuter så dök det upp två talltitor, varav den ena flög till handen och hämtade en nöt utan någon större tvekan.
Fåglarna klarade sig mycket bra med vår stödutfodring förra säsongen (en lång vinter med snö precis hela tiden): vi hade minst 10-12 talltitor samt 1-2 svartmesar som dök upp varje gång som vi var och fyllde på frön på senvintern. Merparten av dessa fåglar hämtade nötter i våra händer.
Vi har de senaste veckorna träffat på talltitor när vi promenerat i skogsområdet vid tre tillfällen och samtliga gånger har fåglarna flugit direkt till våra händer, vilket tyder på att det är samma individer som blev vana vid oss i vintras.
Det ser hoppfullt ut inför vinterns matning. Vi kommer nog att tillbringa m å n g a timmar där i skogen även denna säsong. Det skall bli spännande att se hur många fåglar som dyker upp.

För nytillkomna bloggläsare som vill kolla inlägg om fågelmatningen i vintras så är det bara att klicka HÄR
(och skrolla förbi lite inlägg från i somras).



8 kommentarer:

Bert sa...

Visst är det roligt, när man blir igenkänd.

Hörde något om det i radion för en tid sedan. Småfåglar lär sig att associera människor med mat ganska enkelt. Och det är det jag känner också, när jag kommer ut till stugan. Jag tror till och med att de ser bilen, och då förväntar sig påfyllning i automaterna.

Cicki sa...

Det måste vara underbart härligt att se att de känner igen er.

Elisabet. sa...

Nu ska jag ringa programledaren i Mitt i Naturen!

Mian sa...

Alla tre: riktigt kul känns det när fåglarna söker upp oss när vi kommer visslandes.
Människa = mat. De känner nog inte igen individer. Vi hade med oss totalt minst 15 personer till skogsmatningen i vintras och fåglarna åt villigt ur alla framsträckta händer.

Elisabet: det är inte unikt med våra fåglar... (dock inte mindre upphetsande för det!). Det är typiskt talltita och svartmes att vara så orädda (även lappmes tror jag, men de finns inte här nere). Det finns ett antal bilder på webben på just talltita som hämtar mat ur handen.

Bert: precis så är det i Jans torp: han hinner inte parkera bilen förrän talgoxarna placerar sig beredda i syrenbusken precis vid matningsplatsen.
Åh vad jag tycker om dessa fågelmöten!

Anki sa...

Fantastiskt kul att mata fåglarna! Vi har matplatsen bara några meter från köksfönstret och det är så trivsamt att kunna studera dem på nära håll.
Hittade ditt inlägg med recept på "julgodis" - brukar göra något liknande till mina bevingade vänner.

Mian sa...

Anki: välkommen hit. De där talgklockorna som vi stöpte föll inte våra talltitor och svartmesar på läppen... Nä då, hela hampfrö och hela jordnötter skall det vara.
Inte ens talgoxen var särskilt intresserad.
Mysko... så många goda och dyra ingredienser dom vi hade blandat i. Låt se om vi provar i år igen.

Rolfs Naturfotoblogg sa...

Det här måste jag testa i vinter och se om jag kan få några fåglar att komma till min hand.

Mian sa...

Rolf: Testa!
Talltita och svartmes är orädda till sin natur, det är vår uppfattning i alla fall. Även blåmes är lätt att få i handen. Talgoxarna däremot är riktiga fegisar vid vår fågelmatningsplats i skogen, låt se om de är modigare i vinter.