onsdag 22 augusti 2012

Saknad

Min pappa dog i måndags, efter att ha drabbats av en stor hjärnblödning en vecka dessförinnan.

Pappas älskade Flammentanz-rosorna, som han satte för över 30 år sedan. Han var jättestolt över dem.
Mamma har berättat att varje år gick pappa och bevakade när den första rosen skulle slå ut. Då knipsade han av den och gav den till mamma.

De maffiga rosenbuskarna har varit helt överblommade de senaste veckorna, men när mamma kom hem i förrgår efter att vi varit hos pappa på sjukhuset i över en vecka så hade det helt plötsligt slagit ut en hel gren med nya blommor.

Vardagen kommer långsamt långsamt tillbaka, men den blir aldrig som förr.



22 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Tråkigt Mia. Beklagar. Det är alltid ledsamt att förlora föräldrar. En länk till ens egen bakgrund brister.

Anonym sa...

Då förstår jag varför det varit blogguppehåll, jag undrade just och saknade dina bilder.
Ett steg vidare i livet. Det känns konstigt att till slut själv vara den äldre generationen, hur naturligt det än är.
Irene

Pettas sa...

Livet blir aldrig vad det har varit igen, sorgen tar sin tid men så småningom...men på ett annat sätt.
Förstår varför du inte har synts till på bloggen och FB. Vi har saknat dig här.
Varm kram
Karin

Ward-e ljus sa...

Åååå....vad oerhört tråkigt! Jag beklagar så oerhört mycket! Vilka oväntade vändningar som livet abrupt har tagit de senaste veckorna med dödsfall både i de äldre och något yngre generationerna. Även om vi med förnuftet vet att alla denna väg ska vandra skakar det om oss rejält när det inträffar. Ta hand om varandra! KRAM och vi hörs!

Cicki sa...

Kramar om!

mossfolk sa...

Så tråkigt! Men vackert med rosen...
Beklagar verkligen!
Kram.

Elisabet. sa...

Det har gått trettiosex år sedan min pappa dog och jag saknar honom nästan jämt. Inte så att jag gråter och är ledsen, men jag tänker ofta .., ååå, tänk, om pappa hade fått se det här .., tänk, om han hade fått vara med om ...!
Sånt.
Det är som om man blir av med ett ben - stödbenet -, så där som en stol som vickar ..., i alla fall måste det vara så om man har haft en bra relation till den som går före.

Stor och varm kram från oss i landet Halland och den går även till din mamma!

Ulrika sa...

Åh Mian, jag beklagar verkligen er förlust.

Många många kramar!

Turtlan sa...

Kram Mian!

Tänker på Dig ibland när jag köper "gröna saker"... inte grönsaker utan gröna saker :-)

Cecilia N sa...

Beklagar. Flammentanz är verkligen en fin ros. Jag kan tänka mig att du tänker på pappa när du ser den.

Jag tänker på min morfar när det talas om rossorter.

3rumokmedkatter sa...

Usch så tragiskt. Jag hoppas att du och din mamma kan söka tröst hos varandra.

Mian sa...

Varmt tack till er alla.

Laila sa...

Beklagar, verkligen, från hela mitt hjärta. ♥
Min mamma dog för två år sedan (pappa är borta sedan 1997) Fortfarande känns det så tomt och ensamt....

Ta vara på tiden tillsammans med din mamma. Ibland ändras livet så fort.

Lena sa...

Åh Mian, så sorgligt! Stor kram från Eggby!

Mian sa...

Tack Lena.
Det är så tungt och så svårt att förstå.

Mian sa...

Tack Laila.
Allt känns så konstigt just nu, nu när inte pappa finns kvar. Så tomt.

reneesfotoblogg sa...

Mina tankar går till dig och mamma Lisette.
Från mitt hjärta.
Renée

Mian sa...

Varmt tack Renée.

Karin på FOX sa...

Stor varm tröstekram till dig och Lisette!

Karin

Mian sa...

Tack Karin, från mig och mamma L.

Anna Jonsson sa...

jag beklagar verkligen mia...<3 grenen med de nyutslagna rosorna...det var för din pappa, ett tecken på något sätt.. att hans ande fortfarande är med er<3....det tror jag.
varm och stärkande kram till dig

Mian sa...

Varmt tack Anna!