En sväng ut i ugglemarkerna. Berguv, hornuggla, kattuggla och sparvuggla hade vi chans på. Kattuggla hörde vi, men det var på långt håll. Sedan hördes några få hoaden från en hornuggla, men det kan eventuellt ha varit berguv. Långt avstånd och dessvärre bara några enstaka läten. Båda ugglearterna brukar finnas i området. Kallt om fötterna i gummistövlar, trots tjocka sockor. Promenad tillbaka genom skogen i mörkret, ca 1.5 km. Helt vindstilla, tyst och stjärnklart. Mäktigt.
Det är många många veckor kvar innan Alice kan spana efter mogna tomater i växthuset, men nu är är fröerna äntligen i jorden i alla fall. Jag är en smula sen med sådden, som vanligt. Alldeles för många orter har jag sått, för säkerhets skull flera fröer av varje sort...
Under vår fågelmatningen i skogen finns det ett större antal gångar och hål i snön och marken. Rätt som det är tittar det upp ett huvud ur ett hål. Och ytterligare ett huvud. Och där kom det ett till. Städpatrullen rycker ut på bred front!
Huvudena som kikar upp överallt påminner en smula om ett sånt där spel som fanns (finns?) på Liseberg, där man skall banka ned grodor som ploppar upp ur hål :)
Jan är utrustad med mycket tålamod och har tagit bilderna här nedan. Klicka gärna.
Samtliga foton: Jan Johansson
Vi tog hjälp av den härliga barnbok som Jan gett i present till mamma Lisette för några år sen: "Stora musboken". Trevlig humoristisk text av Stefan Casta och helt suveräna illustrationer av Staffan Ullström. Skogssork är det som tar hand om allt ätbart som råkar ramla ned från våra fröautomater. Denna art av sork har rödaktig päls på ryggen, något större öron än åkersorken och även något längre svans. Sveriges vanligaste däggdjur är det tydligen!
... att vi har glömt av våra fåglar i skogen? "Den lille" (som vi kallar svartmesen) och talltitorna har överlevt vintern fint, med viss hjälp av vår stödutfodring, och nu är det dags för dem att förbereda för häckning.
Svartmesen sitter nästan 10 meter upp i en grantopp och sjunger för fullt. När vi visslar eller ropar på honom dyker han rakt ned, utan mellanlandning, för att hämta jordnötter ur våra händer. Likt en störtbombare kommer han farandes. Från början klarade han inte av att ta en halv jordnöt i näbben, vi var tvungna att dela sönder nötterna i små bitar. Men sen hittade han snabbt rätt teknik.
Inte en enda trana fanns på plats vid "Vadboden" idag på förmiddagen. Vi fick i alla fall se och höra ett antal tofsvipor och några få lärkor. Tofsvipornas kvidande läte och kastande akrobatiska flykt är ett skönt vårtecken. Små grupper av grågäss kom inflygande och landade där det om några veckor kommer att finnas mellan 10000 och 15000 tranor (och lika många turister...)